Sandra´s Vita Vrå

För 7 år sedan bodde jag vid Globen. Det var augusti och jag var väldigt rädd för katter, då jag som 8 åring blev attackerad rätt illa av en orange katt med namnet Skrollan. Sen dess har jag alltid varit reserverad för katter och haft väldig respekt för dom.
En dag när jag bodde på Skärmarbrinksvägen 5, jamande/skreks de utan för fönstret. Jag bodde då på bottenvåningen och hade 3 fönster.
Jag tittade ut och såg hur en liten liten mager katt försökte gömma sig under en bil då måsarna attackerade den lilla krabaten.
Jag sprang ut och jagade iväg måsarna. Satte mej på huk och satt och pratade lite med katten. Den var mager och rejält uttorkat. Den orkade knappt gå och bara vinglade fram.
Jag gav den vatten, och den fortsatte gå utan för mina fönster.
Efter några dagar när ingen tagit hand om katten, började allt fler reagera. Många av grannarna stod och pratade med katten, och så fort jag kom sprang hon fram till mig.
Jag ringde till polisen och katthemmen för att se om det var någon som saknade sin katt. Men ingen hade anmält henne försvinnen.
Hon var dessutom kastrerad, vilket är rätt ovanligt om de bara skulle vara en "sommarkatt". Polisen tyckte att jag skulle ta hand om henne eller bara låta henne vara.
Självklart kunde jag inte bara låta henne vara. Jag bestämde mej för att ta hand om henne tills de skulle bli plats på katthemmet.
Efter en tid ringde telefonen uppe hos grannen. (jag hade då ingen hemtelefon) De var från katthemmet dom frågade hur de gick och sa att de nu fanns plats.
Jag hade då redan fäst mig så vid denna lilla varelse. Hon hade fått namnet Doris. Och var den mest mysigaste katten. Vi åkte till en veterinär som fick ta bort allt skabb hon hade i öronen, vaccinerade henne och öronmärkte henne, och tittade på henne allmänt. Hon hade en tandskada. Men den skulle inte göra henne nåt ont. Förmodligen hade hon blivit sparkad eller påkörd.
Jag fick höra att Doris var v'ldigt söt och feminin katt. Förmodligen var hon en blandras av nåt.

Doris och jag blev 1. Hon flyttade med mig alla gångerna vi flyttat. Hon sov i min säng trots min allergi. Hon skulle alltid dela kudde med mig och när väckarklockan ringde på morgonen jamade hon och började tvätt mitt hår, så som hon brukade tvätta sin päls.
När det ringde på dörren var hon alltid först fram och jamade. Precis som hundar skäller när de knackar på dörren.
Vi kunde ligga i soffan och bara mysa.
Hon hade de toppen bra.
Hon ville inte vara ute, och hon var till en början väldigt rätt för mammas och pappas undulater.

Vi flyttade till huset, där hon så småningom började vara ute lite. Hon höll sig alltid på tomten, och kom alltid när man roppade.
2 gånger försvann hon över natten. Jag var hysterisk och bara grät. Hon är ju mitt allt! Inget skulle få hända henne.
Jag ville ha henne inne om vi skulle åka iväg nånstans. Och de hade hon förmodligen inget emot. Då kröp hon upp i soffan på sin plats och sov.

Igår morse när jag skulle åka till jobbet, var nåt inte som vanligt. Doris kom aldrig ut till mig i köket, vilket hon alltid gör. Men ja tänkte inte så mycket mer på de. Hon låg väl och sov tänkte jag.
När jag kom hem, var hon inte heller sig lik. Hon låg och sov under bordet på en stol vid elementet.
Jag pratade lite med henne och sen åt vi middag. Jag satte mej vid datorn och Anders la sig i soffan.
Efter ett tag kommer Doris. Hon jamar och kan inte gå. Hon hasar sig fram med frambenen och bakbenen bara åker eftert.
Jag förstod på en gång att de var nåt allvarligt.
Anders lyfte upp henne till mig. Han ringde till veterinären som skulle stänga om 15 minuter. Dom visste inte vad de kunde vara, och sa att de inte fanns nån tid den här veckan. (?? endel jobbar bara för pengar).
Dom hänvisade oss till Södran som skulle stänga kl 22. Men på hemsidan stod de att dom stängde 21. Jag ringde underbara Johanna som för övrigt jobbar på Södran för att få nån ordning på tider och fråga vart man skulle vända sig. Var Bagis enda alternativet?
Hon sa att hon skulle ringa till dom och kolla om dom hade möjlighet att ta emot oss. De hade dom. Vi åkte i full fart till Kungens Kurva. Klockan var 21.40 när vi kom fram. Tårarna rann hela tiden i bilen och jag förstod vad som skulle hända. Jag levde endå på hoppet.
Vi kom in. Han, en jätte trevlig veterniär tittade på Doris och sa att hon är i väldigt dåligt skick. Han gjorde massa övningar på henne som han ville ha reaktioner på. Han fick inga reaktioner.
Han sa att visst kan man göra tester, men hade de varit min katt hade jag nog låtit henne somna in.
De var de första jag sa när vi kom in. Jag vill inte låta henne lida. Hon har haft ett bra liv.
Han tyckte de var ett klokt beslut av mig, även fast de är tufft.
Jag grät hela tiden. Till slut fick hon somna in.
Den värsta dagen i hela mitt liv. Hon var mitt allt och jag älskar henne otroligt mycket. Men de var de bästa för henne. Jag vill inte att hon ska lida för att stilla mitt egna ego. De är lätt att säga att de var de bästa för henne. Men att verkligen förstå de är en helt annan sak.
Idag när jag vaknade trodde jag att de var en mardröm. När jag gick upp väntade jag mej att hon skulle komma. Men hon kom inte.....

Ända sen igår kväll har tårarna runnit konstant. Jag grät mej till sömns och jag vaknade med tårarna rinnandes. Hade jag suttit i ett badkar nu hade jag drunknat av alla tårar.
Huvudvärken vill inte släppa. Antagligen för att jag inte gör annat än att bara gråter...

Vila I Frid Min Älskade Doris ♥