Sandra´s Vita Vrå

Min förlossningberättelse med Melker ♥

Så här en vecka efter förlossningen med Melker tänkte jag nu passa på att skriva min förlossningsberättelse.

 

Så här gick de till när Melker fick se ljuset för första gången.

 

Allt började den 16 januari. På självaste bf dagen. 

Jag hade en heldel förvärkar, men de blev inte så mycket mer med de. Jag hade tid hos barnmorskan för en ev sista koll.

Allt såg bra ut. Som vanligt. 

 

Förvärkarna kom och gick men de blev mer och mer. Jag pratade med pappa när jag åkte hem. Han påminde mej att ringa i tid om de skulle vara nåt. Me ja trodde inte de skulle behövas...

Senare på kvällen ringer mamma mej och frågar hur de e. Jag säger då att värkarna kommer mer o mer. Men de gör fortfarande inte så ont, och de varar inte så länge..

Hon frågade om de skulle komma till oss. Vädret var inte de bästa, så skulle de bli akut så skulle de ta tid. 

Jsg ville ju inte belasta dom med att sitta o åka hit och de skulle vara falskt alarm. Så jag sa att vi avvaktar lite och kollar av om en stund..

Jag ringde upp efter en kort tid och sa att de kanske är lika bra att de kommer ifall att...

 

När mamma och pappa kom satt vi och tittade på tv. Värkarna kom och gick som de gjort större delen av dagen. Ibland tätare och ibland glesare. 

 

Jag tog en dusch och alvedon och gick och la mej. Då stannade allt av igen.

 

Vid 2 tiden kom Vilgot in till oss. Jag kände redan då att de va så olägligt att han kom just den natten. Ja visste egentligen inte varför. 

 

Klockan 3.15 vaknade jag av en konstig känsla. Shit! Vattnet gick trodde jag. Eller kissade jag på mej`? Jag försökte ta mej så tyst jag kunde in på toaletten. ånej! Inget snack om saken. De va definitivt vattnet som gått. De rann längs benen och ja fnittrade lite när ja väl va på toa. Jsg tänkte att nu jäklar är de inte långt kvar.

Jag smög in till anders för att berätta. så tyst jag kunde för att inte väcka Lilleman. 

-Anders, jag tror vattnet har gått.. Men ja har inga värkar, men ja går och ringer förlossningen och ser vad dom säger. 

SÅ SJUKT LÄTTAD ATT VETA ATT MINA FÖRÄLDRAR LÅG OCH SOV PÅ VÅNINGEN UNDER!

 

På förlossningen berättade jag att vattnet förmodligen gått. Men att ja inte hade några värkar.

Jag fick en tid för kontroll kl 10 om inget annat skulle hända tidigare, då skulle jag självklart komma in.

Jag blev också varnad att andra förlossningen antagligen kommer gå rätt fort...

Jag tackade för mej och gick och la mej igen. 

 

5.30 började jag vakna av smärtsamma värkar. Låg och vände och vred på mej men när klockan närmade sig 6 klarade jag inte av att ligga still längre. Jag gick ner till mamma som satt och jobbade. Berättade att vattnet gått under natten, att jag hade lite värkar men inte så smärtsamma.. Än. 

Jag gick ner och duschade, de kom tätare och tätare. När jag duschat klart kunde ja inte göra annat än att fokusera på att ta mej igenom dom. 

Anders kom äntligen ner. Jag behövde ringa förlossningen, men kunde inte sträcka mej efter telefonen.

 

Tillslut fick jag tag på den. 

Dom på förlossningen undrade vart jag tagit vägen. Dom trodde jag skulle komma in tidigare... 

Nu hade jag mellan 2-4 minuter mellan värkarna. Hon tyckte att jag skulle komma in ganska på en gång...

 

Jag tod alvedon och värkarna avtog. Skönt som tusan.

 

Vi pussade hejdå på vilgot och åkte...

 

Klockan 7.45 kom vi fram. De blev rullstol upp till förlossningen då värkarna kommit tillbaka. Dock inte alls så täta som de varit tidigare. 

Jag fick lämna urinprov och ställa mej på vågen 71 kg!!! (Samma som med vilgot)

8.12 blev jag kopplad till ctg. Där fick jag ligga i 40 minuter innan barnmorskan kom in kl 9 och undersökte mej.

Jag var då öppen 4 cm. Vi blev inskrivna, för här skulle födas barn ;) 

Jag fick välja om jag ville ta en varm dusch eller gå till ett rum för att få lustgas. Jag valde en hetdusch. Riktigt het. Mina fötter och lår var helt röda. Efter 30 minuter orkade ja inte mer. Vi klädde på mej och fick komma till ett rum. Rum nr 5. Då var klockan 9.45.

10.10 blev jag kopplad till ctg igen, fick en kanyl i handen samt togs blodprov. Jag ville då ha EDA.

kl 10.45 blev jag undersökt igen. öppen 5 cm och vi väntar på narkosläkaren som ska sätta edan.

Jag kände redan då att jag var kissnödig. Men blev rekommenderad att vänta tills edan va satt. Jag fasade hela tiden för att inte kunna kissa, utan bli tappad. Men de kändes som jag bara blev ignorerad när de gällde de...

11.15 fick jag den äntligen! Dom fick sticka 2 gånger då de träffat ett litet blodkärl.

11.45 var de klart och ja vntade på lunch. Dock skulle ja ligga på rygg med ctg och koll av blodtryck konstant. 

När Edan tagit gick anders ner och käkade. Sen kom han in med "mat" till mej.. De va bland de vidrigaste jag sett. Hursom jag behövde ju äta, så ja käka 2 små hårda potatisar och 1,5 knäckemacka, Samt drack hur mycket som helst.

Då hadejag fortfarande inte kissat. 

Efter en liten stunds vilan, kom paniken igen att jag inte hade kissat. Jag satt och väntade och väntade och hoppades på få kissa!! Men nej!

Klockan blev 13.10 och då blev jag mer och mer frustrerad över att få kissa. Anledningen är att om man blir tappat på mer än 1 l så ska man ha kateter i 3 dygn efteråt. De var ju verkligen en mardröm som ja inte vill va med om. Jaag ville ju bara hem med min familj till vilgot så fort allt var klart.. Eller iaf dagen efter.

Jag ringer på klockan och säger att nu får de banne mej tömma mej annars kommer min urinblåsa explodera.

Hon undersökte mej. Fortfarnde bara öppen 5 cm. Jag hade sjukt ont och trycket mot arslet hade förlänge sen kommit.

Hon sa att de var mjukt. och jag blev ÄNTLIGEN tappad på urin. 4.5 dl. hon sa att man riktigt såg hur magen sjönk och jag kände mej sjukt lättad! 

Jag fick svaret att edan tagit för bra på mej att de va därför de stannat av. hon kopplade värkstimullerande dropp på mej och under tiden fick ja oppa upp på knä för att utnyttja tyngdkraften. Då var klcokan 13.55.

Sen gick de undan. 

Jag trodde att jag skulle skita på mej. Ont så in i helvete och paniken att skita på mej, med lustgasen i högsta hugg och rädslan att min bm skulle lämna mej. Hon förklarade att ja inte alls skulle skita på mej, skulle jag göra de skulle inte de göra nåt, Hon skulle heller inte lämna mej. 

Jag kommer ihåg att jag skrek. Sån sjuk smärta!

Eftersom ja bara var öppen 5 cm så kände jag verkligen hur jag öppnade mej. Jag skrek återigen att jag spricker jag spricker!! Hon lugnade mej med att man spricker inte förrän i slutet. 

De va nog de som gav mej kraften att orka och framförallt våga krysta för kung och fosterland.

poooooff sa de och han var ute... i raketfart!! Kl 14.08

Barnmorskan sa de senare att hon inte trodde de ksulle gå så snabbt. Hin tyckte också att de var skumt att de var så mjukt när hon undersökte mej...

MEN tackvare att de tömde mej så kunde han komma neråt. Urinblåsan var helt ivägen vilket gjorde att inget hände.

Hade de lyssnat på mej hade han kommit tidigare...

 

Ut kom iaf en blå liten smurf som jag fick upp på bröstet direkt. Anders fick klippa navelsträngen och ja fick trycka ut moderkakan. Allt var bra och den hemska smärtan  var äntligen över!

 

 

Han vägdes och mättes. 3280 gram och 50 cm lång. och helt helt heeeelt fantastisk! 

Vi fick gofika och sedan komma upp till BB där vi fick ringa våra föräldrar.

Jag längtade som en tok efter Vilgot och bara längtade att få krama honom.

 

Dagen efter fick vi en OK stämpel att åka hem. Mamma och pappa kom och lämnade vilgot så han fick va med och "hämta hem" lillebror. 

 

Stolt storebror ♥

 

Vi åt lunch nere i kafeterian med mamma o pappa och sen åkte de hem till oss för att fixa middag. 

När vi kom hem stod middagen på bordet och de var bland de bästa av allt. Att slippa laga mat.

 

Nu njuter vi till fullo av att vara 2 barnsförldrar. Vilgot är stolt som en tupp över lillebror, han ger sina nappar, pussar och kramar till honom. Och jag är stolt som en tupp över mina fina söner.

 

Det var väl allt skulle jag tro :D

 

 

 

Våga inte sno min napp!!

 

vilgot och Melker är ruskigt lika!

Tycker jag iaf....

 

 

 

STOOOORT grattis till er alla! =)

Åh vilken härlig berättelse! Tänk att det gick så snabbt! De är så fina båda två och jag håller med dig om att de är otroligt lika :D hoppas ni alla mår bra! Kramar

Så jävla underbart vackert!!! Sitter på bussen på väg in på jobbet och bölar med en pirrig känsla i magen!!!
Stort GRATTIS än en gång, och visst blir man sugen på att göra om det igen!! Ta hand om er!!! ❤️❤️

Stort grattis till sötnosen! Kram kram

Stor grattis till en supersöt liten kille!

Måste ju gratta här också, så sjukt söt är han ju! Och stolta storebrorsan också såklart :)