Jag har tänkt att jag ska försöka skriva ner min förlossningberättelse. Men jag vet inte när den kommer bli klar.. Lilleman vill ju rätt som de är äta, och då är de bara att släppa allt man har för att han ska få sitt :)
Natten till den 4e juli 2012,vaknade jag med fruktansvärda förvärkar. Jag var då i v 40 (39+3) Men eftersom förvärkar inte var helt ovanligt så tänkte jag inte så mycket mer på de, så jag försökte somna om.
Men de gick inte.
När klockan blivit närmare 2.30 började jag klocka värkarna då de blivit mer regelbundna. Då var de allt mellan 2-9 minuter. Jag tog 2 alvedon ihopp om att de skulle avta.
De gjorde de inte.
Istället blev de mer och mer intensivt och tillslut var de bara mellan 2-4 minuter mellan värkarna.
Jag försökte ta mej upp ur sängen för att röra på mej.
Då vaknade Anders och undrade var jag gjorde. Då var klockan närnare 3.30 och smärtan började bli olidlig.
Anders gick upp med mej, trots att ja sa till han att gå och lägga sig.
Han gick ut med Zina, då vi båda började förstå att nåt verkligen var på gång. Jag ringde förlossningen som tyckte att jag skulle stanna hemma ett tag till. Om jag stod ut.
Värkarna kom då med lite längre mellanrum och jag tänkte att de kanske inte var riktigt dax trots allt.
I samma veva som den tanken kom, kom värkarna oftare igen.
Vi blev hungriga. Och tur var väl de.
Anders dukade fram frukosten och jag åt mellan värkarna. Under värkarna hängde jag stående över Anders armar medans han masserade min rygg.
Tillslut, när värkarna var så kraftiga så jag inte kunde annat än att gråta sa jag att nu står jag inte ut längre. Nu måste vi åka. (De ska då också tilläggas att vi har 40 minuter resväg till förlossningen.
Då var klockan ungefär 5.30
Vi kom dit. Vi parkerade i parkeringshuset och de var en bit att gå.. Ca 500 meter.. De var de längsta metrarna i mitt liv. Jag fick så sjukt mycket värkar så tårarna sprutade.
Vi kom upp på förlossningen blev mottagen av en jätte trevlig undersköterska.
Hon kopplade CTG på mig och kollade blodtrycket. Jag fick även lämna urinprov. (Kissa var inte nåt jag strävade efter då jag visste att de skulle komma en värk efteråt)
Jag fick ligga med CTG och de blev de skiftbyte. Då var klockan 7.00 tror jag.
De kom in en underbar barnmorska som hette Gunilla. (Gunilla skulle bli en av mina änglar under dagens gång) Hon var fantastisk! Hon hjälpte till att visa hur Anders kunde hjälpa mej på bästa sätt. (Han hade då redan gjort precis som hon visade)
Hon undersökte mej. Jag var då öppen 3 cm och hon skrev in oss.
Hon förklarade att för varje verk jag fick så skulle jag tänka att jag var ett steg närmare att få träffa min bebis.
Vi kom in på ett rum klockan 8.00.
Då gjorde vi oss hemmastatgade i rummet och jag försökte andas igenom mina värkar. Jag fick också en ståställning som jag kunde hänga på under värkarna för att avlasta Anders lite. (Jag vägde ju trotsallt 70 kg)
Klockan blev 9.15 och de var dax för oss att få lite frukost i oss. igen. För efter den skulle jag få 2 citodon.
Värkarna fortsatte komma i samma takt och när klockan hade blivit 11.00 blev jag rekommenderad lustgas.
(Ytterligare en räddande ängel under dagens lopp)
Efter första gången ville jag inte ha den. Ta bort skiten var mitt svar när ja kände hur allt snurra.
Jag fick förklarat för mej att jag inte kunde nöja mej med att prlva bara 1 gång. Men masken var fruktansvärt obehaglig att ha över både mun och näsa, och rädslan att inte ha nån kontroll fanns där. Samt rädslan att kräkas.
Men efter andra gången hade jag helt glömt bort de. Och lustgasen blev lite av en vän.
Jag blev helkonstig. I efterhand har jag fått berättat lite saker jag har sagt och gjort. Jag låg ofta och viftade på näsvingara, och pickade mig på näsan för att jag trodde de hade ramlat bort...
Klockan 12.15 kom narkosläkaren in. Jag skulle få epidural.
När de var dax sa Gunilla att nu höjer vi nog dosen på lustgasen (De här har jag fått berättat för mej och kommer inte alls ihåg hälften)
Jag var tvungen att ligga blixstilla. En sak jag kommer ihåg var att jag hörde att narkosläkaren sa Kan du komma bak lite här? Jag låg och funderade varför "nån" inte gjorde som han sa. Jag fattade inte att de var jag som skulle göra de. Så jag frågade. Pratar du med mej? Ganska självklart eftersom de var jag som skulle flytta bak.
Jag hade tydligen hotat honom. De hade visst gjort ont och jag hade sagt att jag måste nog spöa honom. :) haha..
När epiduralen satte igång att värka blev jag som en ny människa. Värkarna kändes ingenting!
Dom var tvungen att ta blodtrycket konstant i 30 minuter, och jag var tvungen att ligga på rygg. Att ligga på rygg verkade inte lilleman gilla. Hans hjärtljus sjönk. Rätt rejält.
12.45 Dock de hål på fostervattnet. Jag var då öppen 7, nästan 8 cm. Lilleman fick en elektrod på huvudet för att hålla koll på honom. Allt såg bra ut.
Efter de var de dax för lunch. Anders fick gå ner i cafeterian och köpa mat. När klockan var 13.30 så ringde jag mamma, pappa och syrran för att rapportera statusen.
Mamma tyckte jag lät pigg. De var jagocokså. Tack vare epiduralen.
Strax där efter blev de skiftbyte igen och epiduralen slutade göra sin verkan. Återigen fick jag börja med lustgasen.
Jag fick en ny barnmorska. Jessica, och en ny undersköterska. Lea. (Den förra undersköterskan hette Malin)
Klockan 15.30 blev jag tappad på urin. 700 ml. Så rätt så mycket med andra ord.
Jag hade vid de här laget fruktansvärt ont. Och när Jessica undersökte mej var jag öppen 9-10 cm
Dock ville hon att han skulle komma ner 3 cm till innan jag fick börja krysta... Då var klockan 15.45
Straxt efter de gick ander ut ur rummet för att gå på toaletten och då var de min barnmorska där och poff blev jag fruktansvärt illamående.
JAG KRÄKS!! Jag spydde som en gnu. Skit äckligt. (Jag fullkomligt HATAR att spy!)
Klockan 16.25 börjar krystvärkarna.
Och trycket mot arslet var nästan outhärdigt. Och tanken att veta att inte fick ha nån lustgas under tiden var inte kul. Anledningen till de var att jag var tvungen att va me.
Jag stod på knä och hängde över ryggstödet.
De gjorde så sjuuukt jävla ont! Tillslut blev jag helt slut. Jag kände hur energin hade försvunnit och jag trodde på riktigt att jag skulle dö.
JAG DÖÖÖÖÖR skrek jag. JAG DÖÖÖÖR!! Nånstans hörde jag att de skulle jag inte alls göra. Till svar gav jag. Men jag orkar inte mer!!!! Och poff kom en kick, precis som en demon flög i mej och gav mej sista energin.
Jag vrålade! Och poff.
17.20 Kom Lilleman ut.
Han skrek på engång och var skitförbannad. Eftersom jag satt på knä var de tvugna att torka bort allt äckel som kom i samband med lillemans ankomst, så de tog ett par minuter innan ja fick se honom.
Han var fantastisk! 10 minuter efter sa jag att jag skulle nog kunna göra om det igen.
Men den som var mest fantastisk var Anders. Utan honom hade jag aldrig klarat mej. Min egna hjälte!
När jag hade hamnat på rygg och fått lilleman på bröstet tog de ungefär 2 sekunder innan han tog bröstet och började suga.
Efter en stund behövde de kollas om jag hade spruckit. Då kom min älskade vän igen. Lustgasen.
Jag började tydligen yra att han hade stor pung.... Jag frågade också henne om hon någonsin hade sett sån söt bebis innan ;)
Jag hade spruckit. Lite lite grann. Jag fick sy några få, 3 st inre stygn och 1 yttre.
Vi mös, och grät.
Sen kom barnmorskan in. Jag behövde då gå på toaletten och kissa innan vi fick åka upp till BB. Jag som läst lite fastade för de då de kunde svida rätt rejält. Men icke.
De gick jätte bra!
Vikt: 3270 gram
Längd: 49 cm
Huvudomfång: 35 cm
HELT PERFEKT!
Vid 20.00 tiden blev vi uppkörda till BB. Där fick vi ett eget rum med varsin säng.
Då kom de jag absolut inte hade en aning om. De var eftervärkarna. De var ungeför som förvärkarna fast inte lika långa...
De hade jag 2 dagar efter och de är nu borta.
Innan förlossningen har jag varit rädd. Jag ahr varit rädd att jag ska spricka, skita på mej och vara otrevlig mot Anders. Jag varken sket på mig eller sprack speciellt mycket. De lilla jag sprack var på "fina ställen" som hon sa. Och otrevligheten mot Anders... Jag hade bara bett honom hålla käften 1 gång och vara tyst en annan gång...
Vi fick åka hem redan dagen efter. De ville både jag och Anders göra. Katterna var hemma. Dessutom gick allt så bra, så varför ta upp deras platser där? Dessutom läker man bättre hemma, och är man kvar på BB för länge tror jag man blir mer osäker sen när man får komma hem...
Alla läkare, barnmorskor och sköterskor sa att jag hade en väldigt intensiv förlossning. Men en lätt och bra sådan...
Nu i efterhand kan jag nog vara beredd att hålla med dom.
Idag 4 dagar senare mår jag som en prinsessa igen. Allt flyter på och vi har haft gäster dagarna i ända.
